Käftsmäll o Joga Bonito

Börjar med käftsmällen. En riktig jävla käftsmäll, utdelad av fucking-filt-bollen himself...

Jag hade nämligen det otvivelaktiga nöjet att (för första gången på evigheters evighet) själv utöva denna ädla sport som vi kallar för fotboll.
Inbjuden till ett glatt gäng fotbollsspelare (några aktiva i ett seriesystem väldigt nära dig...) lyckades jag hänga med hyfsat på gamla meriter o ren tur.
Men i slutet på denna himmelska 2-timmars-fajt-utan-avbytare, hamnade jag på något sätt alldeles för nära mål när bollen sköts (steeeenhårt) i ribban. Givetvis studsade den med väldig kraft rakt ut på min käcke.
Jag såg inte stjärnor men, jag kan numera föreställa mig hur en boxare känner efter en, liten men naggande god, uppercut. Jag visade förståss ingenting, men inombords grät jag som ett barn.

Sen till knäet...
Om nu käftsmällen kändes värst samma dags som matchen, var det knäet som värkte dagen efter. Enligt min fd fotbollstränande far är det menisken. Inget snack. Kul.

Men skit samma. Jag fick vara med. Jag har spelat fotboll igen för första gången på många-många år. Det var blodsmak i munnen redan efter 10 minuter, men jag gjorde inte bort mig. Lyckades till o med (i ett sidbyte förvisso, men ändå) med några Joga Bonito-trix. Värre uppladdning för en nyårsafton finns.

Sa jag förresten att käftsmällen gick i mål? Nähä.
Men då poängterar jag gärna, här o nu, att det var det avgörande målet.

Min stora käft gjorde alltså att MITT LAG VANN!
JAAAAAAAAAAA!!!