Räppe-mannen skrek mot sin natur

Jag trodde inte att jag skulle behöva skriva detta.
Mitt hem är min borg, det är sannerligen ingen hemlighet.
Men efter en sejour med sjukdomar utan dess like för Anton 6 år och Ellen 2 1/2, följt av att själv däckas MED feber o UTAN röst, så är jag såååå j***a trött på att gå hemma så jag spyr!

Aaaaaahhhhh!!!

Hann i och för sig jobba igår kväll o Martin Romö går från klarhet till klarhet. Lakers-fowarden är så befriande långt i från det berömda "hockey-filtret" som man kan komma. Alla dom där svaren om "en match i taget" o "det gäller att åka mer skridskor så kommer chanserna" kommer aldrig ur Romös mun.
Igår var det en uppmaning till alla inblandade att glömma AIK-matchen (den där Lakers tappade en säker ledning) för, som Romö säger: "Det är nya tider nu."

Annars är det rörande att höra Mörsin i Dänningelanda, som trots två förluster i helgen, försvarade sina spelare som om dom vore beskjutna med k-pist.

Räppe-mannen gjorde sin första innebandymatch o efter en trevande start tvingades han till ett riktigt avgrundsvrål när VIBK gjorde 5-5 med en o halv minut kvar. Eftersom skrik är mot hela Räppe-mannens natur var det något lätt surrealistiskt över hans rösthöjningsdebut.

Reflektion 1 från helgen: 2-0 efter 54 sekunder (fattar ni? 54 sek!) var nog inte vad Älvstranden räknade med när dom satte sig i bussen för bortaresa mot Ingelstad. Kul start på en kul resa...

Reflektion 2 från helgen: På spåret-frågorna var banne mig ingen lek... Wikegård satt ju som ett hockeybås o glodde.

Reflektion 3 från helgen: Efter att ha varit på en mexikansk 40-års-fest i lördags konstateras att spanska är världens näst vackraste språk (efter italienska, förståss). Jag fattade ingenting av det känslofyllda talet som mamman höll till dottern, men jag grät som Lille Skutt. Mäktigt.